Två vanliga principer inom avtalsrätten är avtalsfrihet och avtalsbundenhet som gäller i Sverige. Många avtalsrättsliga principer står inte med i lagtexten, men har ändå en viktig roll inom avtalsrätten. Principer kompletterar lagstiftningen. Detsamma gäller rättspraxis. Eftersom avtalslagen är en gammal lag, över 100 år, finns det en del som argumenterar för att den borde bli uppdaterad. Andra menar istället att den fungerar och att man inte bör ändra något som redan fungerar. Både praxis och avtalsrättsliga principer är ett komplement till lagstiftningen och har en betydande roll inom avtalsrätten.
Avtalsfrihet och avtalsbundenhet inom avtalsrätten
Avtalsfrihet
I Sverige råder det avtalsfrihet. Med andra ord kan två eller flera parter avtala om vad de vill. Däremot är det inte tillåtet att avtala om vad som helst. Om det avtalade strider mot en lag, är det inte tillåtet. Om ett företag exempelvis säljer en produkt till en konsument, gäller konsumentköplagen som är tvingande. Vid sådana fall är det inte giltigt att avtala om sämre villkor än det som står i konsumentköplagen, eftersom det strider mot lagen.
Avtalsbundenhet
Pacta sunt servanda är ett latinskt uttryck som gäller i Sverige och innebär att avtal ska hållas. Med andra ord ska en person som lämnar ett avtalslöfte, hålla det. I Sverige gäller även löftesprincipen. Dessutom är ett anbud bindande för anbudsgivaren, vilket det inte är i alla länder. När en person lämnar ett anbud, och motparten accepterar anbudet inom acceptfristen, ingår parterna ett bindande avtal. Vid sådana fall ska anbudsgivaren hålla det som denne lovade, annars kan det uppstå konsekvenser på grund av avtalsbrottet.
